"It's a little hard not to worry
when my best friend keeps on dying."
-Kristin Cast
Liam kunde inte hitta någon ro, det hade gått en vecka sedan Ester dök upp. Essibel försökte prata med honom men han svävade runt planlöst på kyrkogården istället och spelade upp det som hänt om och om igen i tankarna. Han hade försökt övertala sig om att han sett fel, att det inte var hon, att det bara var nåt gammalt fan som liknade henne, det var därför hon visste hans namn. Han hade nästan lyckats, när hon dök upp igen några nätter senare. Efter det besöket hade han inte kunnat förneka det längre, hans första barnbarn, hans bästa vän, var död. Men om det var det värsta med det hela, visste han inte.
Han hade precis vaknat den natten och fått syn på Essibel på andra sidan kyrkogården. Han hade haft tid att få kontroll på sina känslor igen och var på väg att spendera mer tid med att lära känna sin mamma och ta igen den tid dom inte fick i livet när hon, lika plötsligt som första gången, dök upp rakt framför honom.
Ester kastade sig runt halsen på honom innan han riktigt hann reagera på vad som hände.
"Liam, jag visste att det var du! Dom sa att det inte var möjligt, men jag visste att jag hade rätt. Du lever verkligen."
Ha la sakta sina armar om henne, han visste inte hur han skulle förklara situationen på ett bra sätt. Det hände ofta att personer som inte dog av ålder var förvirrade och inte alltid var medvetna om att dom dött, men det var inte alltid lätt att få dom att förstå vad som hänt. Hennes närvaro var ännu svårare att förklara då andra spöken inte kom till kyrkogården förrän deras kroppar blivit begravda där, det var svårt för någon att tvivla på sin död med en gravsten som bevis. Esters grav saknades.
Han lossade hennes grepp och tog ett steg bakåt för att kunna se henne i ögonen. Även om hennes ögon nu inte hade ett spår kvar av deras forna lila färg så fick dom honom ändå att känna samma känslor han haft när hon var liten och han höll henne för första gången. Han kom förbi känslan av sorg över hennes död, det var för sent att göra något åt det nu, istället kände han den saknad han burit på bli lite mindre med henne där. Han älskade sin fru och sina barn, men det var i Ester han hittat sin tvillingsjäl och nu var han tvungen att meddela henne om att hon inte längre levde.
Han suckade djupt och vek undan blicken när han började prata.
"Ester, jag vet inte hur jag ska säga det här."
"Vad är det? Är du inte glad att se mig?"
"Jag vet inte vem du pratat med, men dom hade rätt, jag lever inte. Det vet du, jag dog för länge sedan."
"Men, du är här, hur kan du vara här om du inte lever?"
"Ester, ser du inte hur jag ser ut? Titta på dig själv."
Hon tittade noga på Liam, sedan på sina egna armar och stapplade bakåt när hon upptäckte att dom var nästan helt genomskinliga.
"Liam, vad händer? Jag försvinner, jag vill inte försvinna!"
Han skyndade sig fram och omfamnade henne. Hon skakade i hans armar.
"Du försvinner inte, jag skulle aldrig låta det hända. Jag vill bara få dig att förstå. Du är en del av den här världen nu, livet efter döden."
Hon slutade röra sig och han var inställd på att stå där hela natten om det så behövdes i väntan på att hennes chock skulle släppa. Men hon var inte chockad och han var inte beredd när hon knuffade honom ifrån sig.
"Jag är inte död! Jag förstår inte hur du ens kan säga det!"
"Snälla Ester, du är ett spöke, du befinner dig på en kyrkogård med andra spöken. Vi är alla döda här."
"Nej, jag tänker inte stå här och lyssna på dig om du bara vill få mig att tro att jag är död, för det är jag inte."
Hon stormade förbi honom och Liam fick ögonkontakt med Essibel som stod en bit bort och iakttog scenen. Han visste att han behövde få Ester att förstå, men det var kanske inte det viktigaste just nu. Han hade en chans att få umgås med henne igen och han avskydde när hon var arg på honom.
Han vände sig om för att be om förlåtelse, men hon var försvunnen.
Utöver det faktum att han mådde otroligt dåligt över att han gjort Ester så upprörd så var han orolig över att hon försvunnit igen. Han bad Essibel prata med dom andra spökena för att se om någon varit med om något liknande tidigare. Precis som väntat så var Esters situation unik. Det närmaste dom kunde komma till en liknande händelse var natten då Liam kom till kyrkogården och inte ens han visste hur det hade hänt. Hans dåliga samvete plågade honom fortfarande den tredje natten.
Han hade suttit och tittat ut över dammen, försjunken i sina egna tankar medan enstaka fiskar var det enda som störde en annars spegelblank vattenyta.
"Okej, så du är död, så långt kan jag erkänna att du hade rätt."
Han ryckte till, han hade inte märkt när hon dykt upp vid hans sida. Han öppnade munnen för att svara men Ester hann före.
"Men jag är helt säker på att jag inte är död och det finns inget du kan säga för att ändra på det."
"Ester.." Hon vände sig mot honom och mötte hans blick. "Förlåt, det var inte min mening att göra dig upprörd. Jag hoppas att du kan förlåta mig."
Hon log försiktigt medan hon svarade. "Du vet att jag inte kan vara arg på dig länge."
Dom vände sig båda två mot vattnet igen och satt en stund i tystnad.
"Jag önskar att jag kunde ta med dig tillbaka."
"Tillbaka var?"
"Till min familj, min, levande familj."
"Är det där du är när du inte är här?" Han såg henne nicka lätt i ögonvrån.
"Jag lever Liam, när jag är med min familj, allt är som vanligt. Sen kommer jag hit. Jag vet inte hur eller varför, men jag är glad att vi har fått en chans till att vara tillsammans. Även om det innebär att jag måste dö en bit för dig."
Tystnaden spred sig över vattnet igen.
"Ester, jag.." Han tystnade när han såg att hon var försvunnen igen.
Han återvände till verkligheten och sitt planlösa svävande. Han visste att Ester menat att lugna honom med sina ord, men det faktum att hon fortfarande levde samtidigt som hon på något sätt dog och hamnade på kyrkogården gjorde honom bara mer orolig för varje stund som gick. Innerst inne visste han dock att han letade svar som inte fanns.
