Death is: Kapitel 4

"Death is terrifying because it is so ordinary.
It happens all the time."
-Susan Cheever

Essibel och Liam satt länge på bänken utan att röra på sig. Till slut fick Matilde syn på dom från andra sidan kyrkogården och hon svävade över stengången åt deras håll. Hon tittade på dom en stund men fick ingen reaktion och kände inte för att gå närmare då hon var osäker på vad mannen var kapabel till. Hon hade försökt närma sig honom flera gånger tidigare men nästan blivit attackerad av honom till slut, så hon höll sig på behörigt avstånd. Att Essibel lyckats få kontakt med honom utan problem var ingen garanti för att han inte var farlig enligt henne.

"Vad är det som har hänt? Ni ser ju ut som om ni sett ett spöke."

Hon hade förväntat sig åtminstone ett litet leende för sitt skämt och hon kände flammorna inom sig bli lite varmare av irritationen som alltid följde när hennes skämt inte fick rätt gensvar. Hennes röst hade dock fått Essibel att komma ur den värsta chocken och hon slappnade av lite men stirrade fortfarande rakt framför sig när hon började prata.

"Jag.. Jag har aldrig sett något liknande förut. Hon var bara där, knappt synlig, sen borta igen. Hon kände... Liam!"

Essibel upptäckte att hennes son inte längre satt brevid henne på bänken, istället stod han en liten bit bort och stirrade ut i natten. Han rörde sig inte och hon visste inte hur hon skulle hantera situationen. Det här var så långt ifrån allt hon någonsin varit med om tidigare eller tänkt på att förbereda sig för. Hon ställde sig upp men närmade sig inte än utan försökte att få kontakt med honom med den mjukaste röst hon kunde få fram.

"Liam? Vem var hon? Vet du vad som hände? Snälla Liam, säg något."

Han sjönk ihop på marken och gav ifrån sig höga snyftningar samtidigt som han började upprepa samma sak om och om igen.

"Nej, inte nu. Det får inte hända. Det är inte sant. Det får inte vara du. Det är inte din tid. Inte än."
"Hur går det för dig där? Den här typen verkar mer än lite instabil, går ju mest mellan att gråta och skrika åt folk, kan han inget annat?"
"Matilde! Det är min son du pratar om och han kände tydligen hon som var här, visa lite medkänsla, annars kan du lika gärna gå."

Essibel hade alltid haft svårt för Matilde men det här var första gången hon gått så långt som att fräsa åt henne. Hon orkade dock inte bry sig om det och vände sitt fokus mot Liam igen.

"Du måste ha varit nära henne. Vem var hon?"
När han inte reagerade på hennes ord så sträckte hon försiktigt ut armen och la sin hand på hans axel. Så fort Liam kände hennes hand så drog hans sig mot henne som ett litet barn som letade tröst.

Väl i hennes armar började han försöka få fram vad han visste mellan snyftningarna.

"Ester, min Ester.. Hon är för ung, det är.. inte rättvist!"
"Vem är hon?"
"Mitt.. barnbarn.. Min lilla.. tiger."

Essibel höll sin son nära medan hon funderade.
Han har barnbarn, jag hade inte ens tänkt så långt, men det är så självklart nu. Ester måste vara gammal nog för att ha egna barn, kanske barnbarn till och med. Men vad hände egentligen? Det är omöjligt att bara dyka upp och försvinna sådär och  hennes färg, eller brist på den, jag har aldrig sett den innan. 

Jag undrar om hon kommer tillbaka..