Death is: Kapitel 2

"Let my heart be still a moment

and this mystery explore."

- Edgar Allan Poe

Essibel hade svårt greppa situationen hon plötsligt befann sig i. En lång stund stod hon bara och stirrade på mannen som verkade kämpa lika mycket själv. Ju längre hon såg på hans ansikte, desto mer bekant såg han ut. Ändå hade hon svårt att tro på det hon såg, det han sagt. Han hade kallat henne mamma, men han talade inte hennes språk, han hade en koppling till en kvinna med namnet McMillan och han kände till hennes namn. Det som hade varit platsen för hennes hjärta en gång kändes som om det gick sönder och fylldes av glädje på samma gång.

Över 100 år hade passerat sedan hon mött sitt öde. Så många år sedan hon lämnat efter sig 5 föräldralösa barn. Alla dessa år då hon inte fick se sina barn växa upp, skaffa familj och leva sina liv. Alla dessa år då hon trott att hon aldrig skulle se någon av dom igen då ingen blivit begravd på samma kyrkogård. Nu stod en av hennes söner framför henne och hon kände en glädje över att han var där, men det smärtade henne att se honom så ung. Hon hade hoppats på att få se sina barn igen, men då som åldrade vita spöken, som Dorothy och Herbert som levt långa lyckliga liv innan åldern tagit ut sin rätt och låtit dom somna in stillsamt. Hennes son såg yngre ut än henne själv och hans färger var för henne okända, men han hade en illavarslande svart rök omkring sig.

Han visste inte vad han skulle göra. Kvinnan stirrade på honom, eller stirrade hon genom honom? Hon hade inte sagt ett ord sedan han kallat henne mamma. Hade han tagit fel? Det var decennier sedan han tänkt på sin mamma men han visste att hennes namn betydde något och det var den enda kopplingen han kände när hon sa det. Han mindes inte tillräckligt mycket av hennes språk, nej, sitt egna språk, han hade talat det själv under lång tid, men orden ville inte infinna sig så han kunde inte prata med henne som han ville. Han hade så många frågor, så mycket sorg som han under lång tid maskerat med ilska, en ilska han använt för att hålla folk borta så att han inte skulle riskera att bli lämnad igen. 

Nu stod anledningen till allt framför honom. Han var säker, det var hon, men hur skulle han få henne att förstå vem han var. Han ville visa sin lycka över att ha hittat henne igen, efter så lång tid. Samtidigt ville han gråta och kasta sig i hennes armar och fråga varför hon lämnade honom och lät honom växa upp utan minnen av sina föräldrar. 

Han behövde säga något, hon var tvungen att veta vem han var. 10 år hade han spenderat där, omgiven av andra spöken men ovillig att försöka kommunicera med dom. Varje natt hade han suttit vid samma grav, han hade sörjt sin dotters död och inget annat under hela den tiden, inte en tanke hade han ägnat åt sig själv annat än sin sorg. Han la handen mot bröstet och samlade sig inför stunden då han skulle se hennes reaktion. Med hans enda ord tårades hennes ögon och hon omfamnade honom i den kram han längtat efter i mer än ett sekel.

"Liam."

"Jag ville inte tro att det var sant. Jag kan inte förstå hur det gick till, men du är här och jag är så glad att se dig."

Hennes röst var knappt mer än en viskning men hon var så nära honom nu att han inte hade några problem att höra henne ändå. En känsla av trygghet spred sig genom honom, en sorts trygghet han aldrig tidigare känt. Är det så här det känns att ha en mamma? Han la sina armar runt henne och kände än en gång av en ny sorts känsla. Det var som om något varmt och mjukt utstrålades ur henne och fyllde hela honom, han visste inte vad det var, men han visste att han gillade det. Känslan han nu omgavs av var en mors kärlek till sitt barn.

Death is: Kapitel 1

"I felt that I breathed an atmosphere of sorrow.

An air of stern, deep, and irredeemable gloom

hung over and pervaded all."

- Edgar Allan Poe

Hon steg sakta ur sin grav och kunde genast känna att den plats hon vilat på under så lång tid hade förändrats. Den mörka natten kändes tung av sorg. När hon först kommit dit hade hon trott att sorg hörde ihop med kyrkogårdar, det hade inte tagit henne lång tid att se att det var dom levande som tog med sig sorgen dit på dagarna, när dom gick följde sorgen med och en känsla av harmoni kunde sprida sig över området. Sorgen som låg i vinden blåste genom henne och hon kunde känna något värka inom sig, på samma ställe där hennes hjärta en gång suttit.

"Dorothy, var kommer den här hjärtskärande sorgen från?"

Det vita spöket svävade över till henne med ett osäkert leende.

"Vad menar du?"

"Känner du den inte, jag har aldrig känt ett vemod som det här förut och det fyller hela mig. Är du säker på att du inte känner det?"

"Så som du beskriver det så får jag anse mig lyckligt lottad som inte kan känna det, men jag kan se det. Han sitter där borta."

Hon pekade försiktigt i riktning mot Ofelias grav där det okända spöket satt, orörlig.

"Hur länge har han varit här?"

"Hmm, få se nu. Det måste nog vara runt 10 år nu."

För vilken levande person som helst skulle 10 år låta som en lång tid, för henne var det bara en stund som många andra, som en enda drömlös natt. Hon brukade komma fram några nätter för att umgås med dom andra spökena, hälsa på nykomlingar och njuta av stjärnhimlen för att sedan återgå till sin grav och en längre vila. Hennes senaste vila hade varat i 13 år men hon visste nu att det inte skulle hända igen så länge som det nya spöket bar på sin stora sorg.

"Vem är han?"

"Ingen vet, han dök bara upp en natt och har suttit på samma fläck sedan dess. Han talar inte vårt språk så ingen har kunnat fråga, inte för att någon vill gå nära honom."

"Men vad säger hans gravsten?"

Dorothy berättade för henne om hans mystiska ankomst och hur han verkade obunden till sin egen grav för att istället var bunden till kvinnans.

"Vem tillhör graven?"

"Jag önskar att jag mindes, men det var så länge sedan och jag såg bara texten på gravstenen den där första natten. Jag måste tyvärr avråda dig från att gå nära, han kan bli ordentligt arg."

Dorothy visste att hennes varning inte skulle ha någon verkan på henne och knappt hann hon avsluta meningen innan hennes vän gled iväg i riktning mot det sorgsna spöket.

Hon stod en bit ifrån mannen, osäker på hur hon skulle gå till väga för att ta kontakt. Hon visste inte om han lagt märke till henne och ville göra sig känd innan hon gick vidare.

"Jag kan känna din sorg och jag lider med dig. Vem var hon?"

Han suckade djupt och hon tog det som ett tecken på att han hört henne och hon sjönk ned på knä i gräset. Hon började sträcka ut sin hand mot hans arm men stannade mitt i rörelsen och lät armen falla till marken när hon såg namnet som var inristat i stenen.

McMillan.. Det ligger en McMillan här..

Hon lät blicken växla mellan namnet på stenen och mannen framför henne medan tankarna snurrade runt i hennes huvud. Utan att tänka sig för rann frågorna ur henne.

"Vem är hon? Vad har du för koppling till henne? Vad är ditt namn? Jag måste veta vem hon är! Berätta!"

Hon slet i hans arm och när han inte sa något drog hon upp honom på fötter.

"Du måste berätta, vem är hon? Vad gör du här? Varför henne?"

Vid det här laget skakade hon hela honom medan hon skrek ut sina frågor. Mannen kämpade sig fri och började skrika åt henne på ett språk hon inte kände igen.

Det fick henne att stanna upp och inse vad hon gjort. Hennes blick sjönk och hon lät honom skrika tillbaka tills han fått ur sig sin ilska och tystnade.

Han var inte beredd på att hon skulle stå kvar, alla andra hade flytt hals över huvud så fort han visat sin ilska. Hon stod bara kvar och såg ledsen men bestämd ut. Han kände på sig att det var något speciellt med henne.

Hon började prata igen med en lugn röst, utan att se mannen i ögonen.

"Förlåt, jag överreagerade. Det var inte meningen. Jag visste bara inte vad jag skulle göra när jag såg hennes namn. Hennes efternamn, det är samma som mitt. Mitt namn är Essibel McMillan."

I ögonvrån kunde hon se honom sänka huvudet.

Han tänkte hårt, han hade inte förstått allt hon sagt men hennes namn hade rört något djupt inom honom. Det rörde upp en annan sorts sorg inom honom, en mycket äldre sådan och han kände sig som ett litet barn där han stod framför henne. Han letade efter orden, efter ett språk han inte talat på många år, ett språk han knappt kunde minnas. Till slut hittade han ett ord som han tyckte kändes rätt. 

 

 Ma..ma..?

Death is: Prolog

"Deep in earth my love is lying

And I must weep alone"

- Edgar Allan Poe 

Ingen visste vem han var eller var han kom från men historien om den natt han kom hade diskuterats otaliga gånger och det fanns många spekulationer om hans bakgrund. Ingen av dessa hade däremot blivit bekräftad. Det var några som försökt prata med honom, men antingen mumlade han bara något med en röst fylld av sorg eller så skrek han åt dom som kom för nära, alltid på ett språk som ingen förstod. Några tyckte att han verkade bekant, utan att kunna placera honom och med tiden gav dom upp och lät honom vara. Då och då dök det upp någon ny som undrade om mannen och då berättades historien om natten han kom till kyrkogården i Appaloosa Plains än en gång.

Det hela började en natt som många andra. En ny grav hade dykt upp under dagen och alla var nyfikna på det nya tillskottet. Även om det brukade vara förvirrande för många att vakna upp på kyrkogården så brukade det vara lättare att acceptera för dom som dött av hög ålder, vilket var fallet den här gången. Hon hade blivit gammal, över 90 år, och alla stod samlade vid hennes gravsten i hopp om att hon skulle komma fram.

Timmarna gick utan ett spår av att hon ville visa sig, klungan av spöken hade precis börjat skingras när ett nytt spöke uppenbarade sig. Förvirringen var total när det visade sig att det nya spöket var en man och inte alls kvinnan i graven. Till en början hade han stirrat förvirrat omkring sig på alla storögda spöken som inte kunde annat än stirra tillbaka. Nya spöken dök bara upp efter begravningar, bundna till sina egna gravar, det här var en okänd man och den enda nya graven tillhörde kvinnan.

Mannen såg sig omkring och frågade något på ett främmande språk. När han inte fick något svar började han att skrika och och kastade sig mot ett annat spöke som ryggade undan precis i tid för att undvika honom. När han inte fick tag på någon så började han sväva runt bland gravarna, fortfarande skrikandes. Han kastade en blick på den nya graven och tvärstannade. Hans ilskna skrikande byttes ut mot tårar och klagande utrop medan han sjönk ner på marken framför gravstenen.

Med tiden hade gråten övergått i dämpade snyftningar för att till slut lämna honom tyst sittande framför gravstenen medan han då och då sa några enstaka ord på det främmande språket. Varje natt satt han där, årstiderna skiftade runt honom allt eftersom åren gick. Han lämnade aldrig sin plats vid graven och kvinnan som låg där visade sig aldrig. Vissa nätter satt han bara där, andra tittade han upp, mumlade "Wǒde xiǎonǚ. Zhǎng shàng mingzhū." medan han drog med fingrarna över texten på den kalla stenen, "Här vilar Ofelia McMillan".