Death is: Kapitel 1

"I felt that I breathed an atmosphere of sorrow.

An air of stern, deep, and irredeemable gloom

hung over and pervaded all."

- Edgar Allan Poe

Hon steg sakta ur sin grav och kunde genast känna att den plats hon vilat på under så lång tid hade förändrats. Den mörka natten kändes tung av sorg. När hon först kommit dit hade hon trott att sorg hörde ihop med kyrkogårdar, det hade inte tagit henne lång tid att se att det var dom levande som tog med sig sorgen dit på dagarna, när dom gick följde sorgen med och en känsla av harmoni kunde sprida sig över området. Sorgen som låg i vinden blåste genom henne och hon kunde känna något värka inom sig, på samma ställe där hennes hjärta en gång suttit.

"Dorothy, var kommer den här hjärtskärande sorgen från?"

Det vita spöket svävade över till henne med ett osäkert leende.

"Vad menar du?"

"Känner du den inte, jag har aldrig känt ett vemod som det här förut och det fyller hela mig. Är du säker på att du inte känner det?"

"Så som du beskriver det så får jag anse mig lyckligt lottad som inte kan känna det, men jag kan se det. Han sitter där borta."

Hon pekade försiktigt i riktning mot Ofelias grav där det okända spöket satt, orörlig.

"Hur länge har han varit här?"

"Hmm, få se nu. Det måste nog vara runt 10 år nu."

För vilken levande person som helst skulle 10 år låta som en lång tid, för henne var det bara en stund som många andra, som en enda drömlös natt. Hon brukade komma fram några nätter för att umgås med dom andra spökena, hälsa på nykomlingar och njuta av stjärnhimlen för att sedan återgå till sin grav och en längre vila. Hennes senaste vila hade varat i 13 år men hon visste nu att det inte skulle hända igen så länge som det nya spöket bar på sin stora sorg.

"Vem är han?"

"Ingen vet, han dök bara upp en natt och har suttit på samma fläck sedan dess. Han talar inte vårt språk så ingen har kunnat fråga, inte för att någon vill gå nära honom."

"Men vad säger hans gravsten?"

Dorothy berättade för henne om hans mystiska ankomst och hur han verkade obunden till sin egen grav för att istället var bunden till kvinnans.

"Vem tillhör graven?"

"Jag önskar att jag mindes, men det var så länge sedan och jag såg bara texten på gravstenen den där första natten. Jag måste tyvärr avråda dig från att gå nära, han kan bli ordentligt arg."

Dorothy visste att hennes varning inte skulle ha någon verkan på henne och knappt hann hon avsluta meningen innan hennes vän gled iväg i riktning mot det sorgsna spöket.

Hon stod en bit ifrån mannen, osäker på hur hon skulle gå till väga för att ta kontakt. Hon visste inte om han lagt märke till henne och ville göra sig känd innan hon gick vidare.

"Jag kan känna din sorg och jag lider med dig. Vem var hon?"

Han suckade djupt och hon tog det som ett tecken på att han hört henne och hon sjönk ned på knä i gräset. Hon började sträcka ut sin hand mot hans arm men stannade mitt i rörelsen och lät armen falla till marken när hon såg namnet som var inristat i stenen.

McMillan.. Det ligger en McMillan här..

Hon lät blicken växla mellan namnet på stenen och mannen framför henne medan tankarna snurrade runt i hennes huvud. Utan att tänka sig för rann frågorna ur henne.

"Vem är hon? Vad har du för koppling till henne? Vad är ditt namn? Jag måste veta vem hon är! Berätta!"

Hon slet i hans arm och när han inte sa något drog hon upp honom på fötter.

"Du måste berätta, vem är hon? Vad gör du här? Varför henne?"

Vid det här laget skakade hon hela honom medan hon skrek ut sina frågor. Mannen kämpade sig fri och började skrika åt henne på ett språk hon inte kände igen.

Det fick henne att stanna upp och inse vad hon gjort. Hennes blick sjönk och hon lät honom skrika tillbaka tills han fått ur sig sin ilska och tystnade.

Han var inte beredd på att hon skulle stå kvar, alla andra hade flytt hals över huvud så fort han visat sin ilska. Hon stod bara kvar och såg ledsen men bestämd ut. Han kände på sig att det var något speciellt med henne.

Hon började prata igen med en lugn röst, utan att se mannen i ögonen.

"Förlåt, jag överreagerade. Det var inte meningen. Jag visste bara inte vad jag skulle göra när jag såg hennes namn. Hennes efternamn, det är samma som mitt. Mitt namn är Essibel McMillan."

I ögonvrån kunde hon se honom sänka huvudet.

Han tänkte hårt, han hade inte förstått allt hon sagt men hennes namn hade rört något djupt inom honom. Det rörde upp en annan sorts sorg inom honom, en mycket äldre sådan och han kände sig som ett litet barn där han stod framför henne. Han letade efter orden, efter ett språk han inte talat på många år, ett språk han knappt kunde minnas. Till slut hittade han ett ord som han tyckte kändes rätt. 

 

 Ma..ma..?