Death is: Kapitel 2

"Let my heart be still a moment

and this mystery explore."

- Edgar Allan Poe

Essibel hade svårt greppa situationen hon plötsligt befann sig i. En lång stund stod hon bara och stirrade på mannen som verkade kämpa lika mycket själv. Ju längre hon såg på hans ansikte, desto mer bekant såg han ut. Ändå hade hon svårt att tro på det hon såg, det han sagt. Han hade kallat henne mamma, men han talade inte hennes språk, han hade en koppling till en kvinna med namnet McMillan och han kände till hennes namn. Det som hade varit platsen för hennes hjärta en gång kändes som om det gick sönder och fylldes av glädje på samma gång.

Över 100 år hade passerat sedan hon mött sitt öde. Så många år sedan hon lämnat efter sig 5 föräldralösa barn. Alla dessa år då hon inte fick se sina barn växa upp, skaffa familj och leva sina liv. Alla dessa år då hon trott att hon aldrig skulle se någon av dom igen då ingen blivit begravd på samma kyrkogård. Nu stod en av hennes söner framför henne och hon kände en glädje över att han var där, men det smärtade henne att se honom så ung. Hon hade hoppats på att få se sina barn igen, men då som åldrade vita spöken, som Dorothy och Herbert som levt långa lyckliga liv innan åldern tagit ut sin rätt och låtit dom somna in stillsamt. Hennes son såg yngre ut än henne själv och hans färger var för henne okända, men han hade en illavarslande svart rök omkring sig.

Han visste inte vad han skulle göra. Kvinnan stirrade på honom, eller stirrade hon genom honom? Hon hade inte sagt ett ord sedan han kallat henne mamma. Hade han tagit fel? Det var decennier sedan han tänkt på sin mamma men han visste att hennes namn betydde något och det var den enda kopplingen han kände när hon sa det. Han mindes inte tillräckligt mycket av hennes språk, nej, sitt egna språk, han hade talat det själv under lång tid, men orden ville inte infinna sig så han kunde inte prata med henne som han ville. Han hade så många frågor, så mycket sorg som han under lång tid maskerat med ilska, en ilska han använt för att hålla folk borta så att han inte skulle riskera att bli lämnad igen. 

Nu stod anledningen till allt framför honom. Han var säker, det var hon, men hur skulle han få henne att förstå vem han var. Han ville visa sin lycka över att ha hittat henne igen, efter så lång tid. Samtidigt ville han gråta och kasta sig i hennes armar och fråga varför hon lämnade honom och lät honom växa upp utan minnen av sina föräldrar. 

Han behövde säga något, hon var tvungen att veta vem han var. 10 år hade han spenderat där, omgiven av andra spöken men ovillig att försöka kommunicera med dom. Varje natt hade han suttit vid samma grav, han hade sörjt sin dotters död och inget annat under hela den tiden, inte en tanke hade han ägnat åt sig själv annat än sin sorg. Han la handen mot bröstet och samlade sig inför stunden då han skulle se hennes reaktion. Med hans enda ord tårades hennes ögon och hon omfamnade honom i den kram han längtat efter i mer än ett sekel.

"Liam."

"Jag ville inte tro att det var sant. Jag kan inte förstå hur det gick till, men du är här och jag är så glad att se dig."

Hennes röst var knappt mer än en viskning men hon var så nära honom nu att han inte hade några problem att höra henne ändå. En känsla av trygghet spred sig genom honom, en sorts trygghet han aldrig tidigare känt. Är det så här det känns att ha en mamma? Han la sina armar runt henne och kände än en gång av en ny sorts känsla. Det var som om något varmt och mjukt utstrålades ur henne och fyllde hela honom, han visste inte vad det var, men han visste att han gillade det. Känslan han nu omgavs av var en mors kärlek till sitt barn.