"Death is part of who we are.
It guides us. It shapes us.
It drives us to madness."
- Christopher Paolini
Den följande natten satt Essibel och Liam brevid varandra och försökte kommunicera så gott dom kunde. Liam började förstå mer och mer bara av att lyssna på vad hon sa och till en början var det mest bara hon som pratade. Hon berättade mycket om sin uppväxt och även efterlivet på kyrkogården. Allt eftersom timmarna gick så kände Liam att han började minnas tillräckligt mycket av sitt modersmål för att börja prata själv och samtalet gick över på honom.
"Du ser så ung ut, vad hände? Hur dog du? Jag har aldrig sett ett spöke som dig."
Liam letade efter orden en stund innan han svarade.
"Jag.. Gammal man.. Levt länge, hög ålder."
"Men, spöken som dör av hög ålder blir vita, och alla ser ut som dom gjorde när dom dog dessutom. Du ser ju yngre ut än mig och det ryker om dig. Det kan inte stämma."
"Jag var gammalt spöke, väldigt vit. Trivdes inte, var stor stjärna som levande, ville vara ung igen, det här hände."
Han tittade på sina armar vars vita färg för länge sedan bytts ut mot en mörk orange och gav ifrån sig svart rök. Efter att ha hört hans förklaring så fann Essibel någon sorts liknelse till en utbrunnen stjärna. Men att han kunde ändra sitt utseende kändes främmande. Själv såg hon exakt likadan ut som den dag hon drunknade, med den tillhörande blå spökformen. Å andra sidan så hade hon aldrig försökt ändra på det heller. Hon var dock väldigt nyfiken på att få höra mer så hon fortsatte att ställa frågor.
"Hur kom du hit? Var kom du ifrån?"
"Vet inte. En stund med min fru, lycklig i Kina. Nästa här, vid grav med stor sorg."
"Hur kommer det sig att du blev begravd i Kina?"
"Bott där länge, min fru fick jobb, jag följde med. Lämnade familj, barnbarn. Kunde spela var som helst, ville inte lämna fru."
"Vems är graven?"
Hon kunde se sorgen i hans ögon och han sjönk ihop medan han mumlade något hon inte kunde förstå.
"Ofelia, wǒde xiǎonǚ. Zhǎng shàng mingzhū."
"Jag förstår att hon var viktig för dig. Om din fru är kvar i Kina, är det din dotter?"
Vid dom orden kröp han ihop i hennes famn och hon strök med handen över hans hår medan han fick tid att lugna ner sig igen. Mitt barnbarn, tänkte hon. Dom måste ha varit otroligt nära, jag önskar att jag fått chansen att komma honom lika nära i livet.
Det tog ett tag innan han lugnat ner sig och dom satt tysta brevid varandra ganska länge innan Essibel öppnade munnen för att säga något. Men hon hann inte få fram några ord innan ett nästan helt osynligt spöke dök upp ur ingenting framför dom.
Spöket tittade sig omkring, när hon vände blicken mot bänken där dom satt spärrades hennes ögon upp och hon utbrast:
"Liam!"
Med det var hon spårlöst borta. Kvar satt Essibel som knappt kunde tro det hon sett och Liam som hade armen lätt utsträckt mot stället där spöket stått och smärtan han kände var väl synlig i hans ansikte.
"Du ser så ung ut, vad hände? Hur dog du? Jag har aldrig sett ett spöke som dig."
Liam letade efter orden en stund innan han svarade.
"Jag.. Gammal man.. Levt länge, hög ålder."
"Men, spöken som dör av hög ålder blir vita, och alla ser ut som dom gjorde när dom dog dessutom. Du ser ju yngre ut än mig och det ryker om dig. Det kan inte stämma."
"Jag var gammalt spöke, väldigt vit. Trivdes inte, var stor stjärna som levande, ville vara ung igen, det här hände."
Han tittade på sina armar vars vita färg för länge sedan bytts ut mot en mörk orange och gav ifrån sig svart rök. Efter att ha hört hans förklaring så fann Essibel någon sorts liknelse till en utbrunnen stjärna. Men att han kunde ändra sitt utseende kändes främmande. Själv såg hon exakt likadan ut som den dag hon drunknade, med den tillhörande blå spökformen. Å andra sidan så hade hon aldrig försökt ändra på det heller. Hon var dock väldigt nyfiken på att få höra mer så hon fortsatte att ställa frågor.
"Hur kom du hit? Var kom du ifrån?"
"Vet inte. En stund med min fru, lycklig i Kina. Nästa här, vid grav med stor sorg."
"Hur kommer det sig att du blev begravd i Kina?"
"Bott där länge, min fru fick jobb, jag följde med. Lämnade familj, barnbarn. Kunde spela var som helst, ville inte lämna fru."
"Vems är graven?"
Hon kunde se sorgen i hans ögon och han sjönk ihop medan han mumlade något hon inte kunde förstå.
"Ofelia, wǒde xiǎonǚ. Zhǎng shàng mingzhū."
"Jag förstår att hon var viktig för dig. Om din fru är kvar i Kina, är det din dotter?"
Vid dom orden kröp han ihop i hennes famn och hon strök med handen över hans hår medan han fick tid att lugna ner sig igen. Mitt barnbarn, tänkte hon. Dom måste ha varit otroligt nära, jag önskar att jag fått chansen att komma honom lika nära i livet.
Det tog ett tag innan han lugnat ner sig och dom satt tysta brevid varandra ganska länge innan Essibel öppnade munnen för att säga något. Men hon hann inte få fram några ord innan ett nästan helt osynligt spöke dök upp ur ingenting framför dom.
Spöket tittade sig omkring, när hon vände blicken mot bänken där dom satt spärrades hennes ögon upp och hon utbrast:
"Liam!"
Med det var hon spårlöst borta. Kvar satt Essibel som knappt kunde tro det hon sett och Liam som hade armen lätt utsträckt mot stället där spöket stått och smärtan han kände var väl synlig i hans ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar